Pannkaka!

Så kan man beskriva dagens lopp för min egen del.. Var så himla taggad innan start och haft en bra känsla inför stafetten. Sen blev det totalt mörker!

Det är mycket tankar som hinner röra sig i huvudet innan och under en stafett. Det är på så många sätt annorlunda än en individuell tävling och för några år sedan var min största rädsla att åka stafetter. Men detta är något som jag med hjälp av min mentala tränare lyckats vända på. Vilket jag är väldigt glad över och det är jättekul att numera kunna säga att jag ser fram emot att köra stafetter!

Det hoppas jag att jag inte kommer känna annorlunda över nästa gång trots dagens misslyckande. Därför har jag nu försökt få lite distans till det hela, gått igenom loppet och försökt hitta lite ljuspunkter. Och det finns faktiskt sådana!

Jag hade en fantastiskt fin känsla fram till fallet på slutet av första varvet. Att gå med Dorothea var inga problem och jag tyckte inte att jag gick för hårt. Men sen kom fallet, på det absolut värsta stället det kunde inträffa. I utförsbacken tillbaka in mot stadion, all fart försvann och jag hann bara se hur folk svischade om! Jag försökte intala mig själv att det inte var någon fara och att det bara var första varvet. Men från det att jag rest mig upp tog det ungefär 10 stavtag innan benen var stumma som stockar.. 

Adrenalinpåslaget man får vid en sån situation och stressen som kommer efteråt är inte lätt att hantera, och från skyttet efteråt kommer jag inte ihåg mycket. Minns att jag frös om händer och var skakig i kroppen. Så väldigt glad att jag slapp rundan där.. Resten av loppet var en ren kamp, 1 reservsott i stående var ingen fara men kroppen var tung. Men har trots detta inte haft så dålig åktid idag om man bortser från fallet och hur mycket jag tappade där. Så det är ändå en positiv sak att ta med sig!

Dock gick det fort, det är de allra bästa i världen som man åker med och det märks. En dag vill jag själv vara där och idag var jag med i nästan ett helt varv, och det är ett steg på vägen! Jag är helt säker på att det kommer, jag måste bara ha lite tålamod. 

Så himla kul att de andra tjejerna gjorde supersträckor och att vi kunde vara med så pass länge.. Någon gång håller det hela vägen! 

Kramar Ingela