Idag har jag vänt lungorna ut och in för en stund när dagens intervaller skulle genomföras. Prästberget en slalombacke här hemma i Arvidsjaur med 170m fallhöjd och ca kilometern lång fick stå för motståndet idag. Var ett riktigt grisigt pass, ett av de värre i sommar faktiskt. Men mycket givande intervaller och trots att det är de intervaller jag tycker är absolut jobbigast så är det även favoriten.. Och vilken kamp det blev idag, tänkte jag skulle försöka beskriva för er hur känslorna pendlar under ett sådant pass där målet är att ta ut allt det man har för dagen. Jag lyckades faktiskt besegra berget alla gånger även om det var med skrikande muskler!

6×4 minuters intervaller alltså, vilket gjorde att jag inte tog mig ändå upp till toppen varje drag. Men tillräckligt högt för att kunna beskåda en fin utsikt om man hade varit tillräckligt pigg för detta..

Första Intervallen: Ångesten innan denna intervalls början är hemsk kan jag meddela, man vet hur fruktansvärt ont det kommer göra och hur jobbigt det kommer vara. Inför vissa pass har man en ångest dagar i förväg, men ändå är det ju det man ser fram emot. Att pusha kroppen till max och för känslan efter man genomfört ett riktigt bra pass! Första intervaller brukar jag alltid försöka öppna lite lugnt för att kunna hålla ett jämnt tempo och ungefär samma tid på intervallerna och helst kunna springa snabbast på slutet. Men trots att denna intervall känns som den går sakta för att man håller igen så är man fortfarande pigg och en pigg kropp på detta pass gör mycket. Jobbigt från start men första intervallen är överkomlig.

Andra Intervallen: När man sedan joggat nedför backen igen (vilket ju inte är helt smärtfritt det heller som alla som nån gång provat på att gå nedför vet) så var det dags för intervall nummer två. Och eftersom man under första intervallen är relativt pigg så är känslorna inte så jobbiga inför andra intervallen. Nästan så att denna känns lite lättare då ångesten precis innan man ska börja har släppt och man vet att man nu har gjort en intervall redan. Men under intervallen blir kroppen mer och mer sliten och man börjar inse hur fruktansvärt det kommer bli innan det är slut. När man sedan kommer upp helt död och inser att man bara gjort 2 stycken så börjar fajten på riktigt!

Tredje Intervallen: Kroppen blir absolut inte piggare och för varje stavtag så skriker musklerna. Man försöker fokusera på att dela upp backen i olika partier och hålla bra tryck under samtliga delar för om jag kollat hela backen upp direkt hade jag nog inte förstått hur jag skulle ta mig upp. Efteråt vet man att nu har man gjort hälften, vilket är skönt. Men samtidigt jobbigt när man vet hur jobbiga och långa de tre första har kännts.

Fjärde Intervallen: Innnan denna intervall började jag på riktigt ifrågasätta om jag verkligen skulle orka 6 stycken idag. Man får börja använda vinterns tävlingar som morot och visualisera att detta pass trots att kroppen idag inte kändes helt 100 ändå kommer lägga grunden för vinterns tävlingar. Och att även om man inte har den bästa dagen så går det faktiskt göra det bästa av det. Och det hjälpte mig att hitta kraft psykiskt, och viljan tog mig nog upp de kommande intervallerna då kroppen mer eller mindre skakade efter varje drag.

Femte Intervallen: För mig är detta psykiskt den värsta intervallen många gånger, dels för att man är så brutalt trött och dels för att man vet att man har en intervall kvar efteråt. Idag var inget undantag, jag var riktigt slut och fick kämpa allt jag kunde för att ens ta mig upp kändes det som. Väl uppe ville jag mest bara lägga mig ner och dö, men då var det bara vända om för ytterligare en intervall.

Sjätte Intervallen: Denna intervall har jag alltid lite lättare för, även om kroppen är som tröttast och musklerna knappt bär framåt längre så vet man ändå att det är sista intervallen. Det är liksom okej att inte orka något mer efteråt.. Idag lyckades jag mobilisera krafter från någonstans som jag inte vet och trycka på så denna intervall gick lite fortare än intervall 2-5 som gick relativt jämt. Så det var bra, men sedan kunde jag knappt stå upp! Tog några minuter innan jag hämtat mig och insåg att jag bara fokuserat på att klara intervallerna. Som man oftast gör, men sen ska man ju ta sig både ner för backen och sedan hem. Något som var en stor utmaning för mig idag. Men hem kom jag och till färdiglagad mat och sedan direkt ner i sängen för att vila upp mig.

Går nog inte att beskriva med ord hur jobbigt ett sånt här pass är, samtidigt som det inte heller går att beskriva i ord känslan när det är färdigt. Men hoppas ni uppskattar att få en liten inblick i hur det kan kännas både i kropp och knopp under de tuffaste passen!

Nu bär det iväg på skytte och sedan blir det ett till pass på rullskidorna 🙂
Kram